Livet är helt meningslöst om vi inte har någonting att hålla oss fast vid. Någonting som känns verkligt, något som vi kan stå på. Även fastän man har hittat det man söker kan det bli ostadigt ibland. Jag själv känner hur det går upp och ner hela tiden. Det är då man börjar söka efter mer stabilitet. Jag vägrar vara kall, och jag vill verkligen inte vara ljummen men när jag är varm händer det att temperaturen sjunker och jag blir "en i mängden". 

Gång på gång blir vi påminda om hur extraordinära vi är. Att vi inte är som alla andra, att vi är ett ljus i mörkret men ändå så lever vi som om vi vore som alla andra. Varför? Det kanske är dags att vi utmanar oss själva att vara den vi är tänkta att vara. Om vi inte är tänkta att vara en del av den här världen, varför bekymrar vi oss över världsliga ting? Om vi ska vara ett ljus i mörkret, varför försöker vi då dölja vårat ljus på jobbet, bland vissa vänner eller i andra omgivningar? Something to think about...